Nobody's perfect
Okej tillåt mig att bara babbla ut massa tankar ur huvudet, ni behöver inte ens läsa ;)
Alla strävar efter det perfekta.
Det perfekta betydet, den perfekta vikten, det perfekta utseéndet, det perfekta livet.
Men det perfekta finns inte.
INGEN är perfekt.
Alla är olika, alla är lika på det sättet att det på något sätt vill ha det perfekta.
"Perfekt är ingen, så var dig själv"..men vad är att vara sig själv?
Tänk om folk inte gillar den man är när man är sig själv?
Att våga vara sig själv och vara nöjd med sig själv är jätte svårt.
Det är väl vad alla säger "var dig själv".
Men det är lättare sagt än gjort.
Att vilja ha den perfekta kroppen kommer kanske alltid vara en dörm för alla tonårs-tjejer, fast jag har insett att Jag kommer aldrig få den perfekta kroppen så jag accepterar mig själv som jag är.
Det perfekta livet finns inte heller, det finns alltid en hemlighet.
Något som man inte vill att någon ska veta.
Alla bär vi på våra "svarta-kors" eller vad man ska säga.
Så ingen är perfekt, ingen kommer att vara perfekt.
Vi kommer alltid försöka, sträva, kämpa för det perfekta men det är lika bra att omfamna sina olikheter och bara vara operfekt.
Natttankar av Zet..
Menar du det eller? Fan varför måste det vara så jäävla jobbigt att vara tonårstjej? :(
För att vara ärlig så läste jag igenom fb bråket ikväll, ville se om det va så "hemskt" som jag kom ihåg eller om jag överdrev med att bli så jävla ledsen och deprimerad som jag blev. Det va så. Du anar inte hur ont det gjorde att läsa det igen och hur mycket det sved. Okej här kommer det ut ur mig också, nånting som jag kanske tänkte skulle stanna inne i mig. Men erkände aldrig hur mycket det fakstiskt sårade mig, hur hårt jag verkligen tog det. Jag tappade nog allt självförtroende som någonsin fanns i mig. Kommer aldrig kunna bli nöjd med mig själv.
Du visste nog inte det här, och Felix förstod nog inte hälften. Men jag får gråten i halsen bara jag tänker på det.
Snälla döm mig inte och berätta inte för någon även fast det finns här. Egentligen vill jag att Felix ska veta också, men vad ska jag göra liksom. Jag kan ju inte bara gå fram och berätta. Jag kan bara drömma om ifall han skulle förstå, säga förlåt och ge mig en kram eller om han bara skulle skita i både det och mig.
Vet inte varför jag skriver det här egentligen, men vet inte om jag orkar gå och bära på tyngden i mitt hjärta längre, eller den där vassa känslan i magen. Den finns ju kvar, men jag behöver inte vara ensam om att veta. Ingen skulle någonsin förstå hur det påverkade mig, att det va just Felix också. Ingen skulle heller förstå hur otroligt glad jag blev av hans meddelanden på Facebook efteråt, och hur otroligt sårad jag blev när han sa att han bara hade skrivit någonting passande, och inte menade det han sa som jag trodde. Det kanske va det som va värst egentligen. Han blev så snäll och jag trodde att han förstod, han var verkligen ledsen för det han hade gjort. Men det hela var en lögn. Ingen vet att under sportlovet då jag hade halsfluss och inte kunde göra ett skit, levde jag bokstavligen på hans meddelande.
Mm, okej nu vet du. Snälla försök förstå. Kan du snälla ta bort publiceringssaken på dom här kommentarerna? Vill inte att nån random ska läsa eller att fel person får redan på det. Detta e vad som har funnits i mitt huvud enda sen det hände, och ingen har fått veta. Har ont i magen hela tiden för det här och klumpen i halsen finns alltid vid tanken. Så snälla ta bort publiceringen, du kan ju fortfarande läsa.
Ses<3
